En smakfråga.
— Ni ä’ nog tvungna att betala, sade Peter. — Det duger inte att låta honom få sota för misstaget — han påstår, att han aldrig så mycket som hört, hurdan färgen skulle vara, utan han fick färgburkarna och befallning att låta arbetet gå undan. Men synd och skam är det, och tingshuset ser ut, så man kan bli rädd.
De olyckliga Samhällsförbättrarna väntade, att Avonlea efter detta skulle betrakta dem med ännu snedare blickar än förut, men i stället slog den allmänna stämningen om till deras fördel. Folk tyckte, att det var synd om den lilla trofasta skaran, som besjälades av sådan iver och hänförelse och ändock misslyckats.
Fru Lynde bad dem inte tappa modet utan visa herrskapet Pye, att det fanns människor, som kunde uträtta ett arbete ordentligt i stället för att fuska bort det. Herr Spencer bad hälsa, att han ämnade hugga och sveda bort alla trädstubbarna utmed landsvägen förbi hans gård och i stället så gräsfrö på egen bekostnad och i skönhetens intresse. Och fru Hiram Sloane kom en dag till skolan och vinkade hemlighetsfullt ut Anne i förstugan för att säga henne, att om »föreningen» ämnade plantera krasse och pelargonier på den trekantiga biten vid korsvägen nästa vår, så behövde de visst inte vara rädda för hennes ko, ty hon skulle nog laga så, att krittret höll sig inom behöriga gränser …
Herr Harrison skrattade i mjugg, men talade deltagande ord till Anne.
— Var inte ledsen, Anne! De flesta målarfärger bli fula och blacka med åren, men den här blåa är redan från början så nedrigt anskrämlig, att den nog bör bli vackrare med tiden … Och taket är spåntäckt och snyggt. Nu kunna människor sitta därinne i salen, utan att det droppar på dem. Redan det är ju ganska mycket.
— Men Avonleas blåa tingshus kommer i alla fall att hädanefter bli en visa i var mans mun i hela trakten häromkring, sade Anne bittert.
Och erkännas måste, att det blev det verkligen.
66
