En smakfråga.
Skulden för denna ohjälpliga olycka drabbade emellertid släkten Pye. Avonleas Samhällsförbättrande förening hade bestämt sig för att använda ett visst slags oljefärg i tuber, och dessa tuber voro numrerade enligt en färglista. Kunden fick välja sin färg på listan och gjorde beställningen enligt det nummer, som stod angivet bredvid färgen. Nummer 147 var den gröna nyans, som befanns lämplig, och när herr Roger Pye skickade hälsning till Samhällsförbättrarna med sin son, John Andrew, att han skulle fara till staden och kunde hämta färgen åt dem, bådo Samhällsförbättrarna John Andrew be sin far att skaffa nummer 147. John Andrew bedyrade alltid sedermera, att han gjorde detta, men hans dagars upphov försäkrade lika envist, att John Andrew sade nummer 157, och på denna punkt står saken ännu i dag.
Den kvällen rådde djup förstämning i varje hus i Avonlea, där det bodde någon Samhällsförbättrare. Dysterheten på Grönkulla var så förfärande, att den skrämde till och med Davy. Anne grät och ville ej låta trösta sig.
— Jag måste gråta, om jag också snart fyller sjutton år, Marilla, snyftade hon. — Det är så förödmjukande, så ohyggligt försmädligt … Det blir dödsstöten för hela vår förening … Folk kommer helt enkelt att skratta ihjäl oss.
Men allting går inte efter uträkning här i världen. Människorna i Avonlea skrattade ej, därtill voro de allt för onda. Deras pengar hade gått för att måla tingshuset, och de kände sig följaktligen högst förgrymmade över misstaget. Den allmänna förtrytelsen slog ned på familjen Pye. Roger Pye och John Andrew hade på ett idiotiskt sätt rört ihop det besked, som skulle sägas, och vad Joshua Pye angår, så måste han ha några skruvar lösa, när han ej misstänkte, att någonting var på tok, då han slog upp bleckburkarna och såg den blåa färgen. På detta direkta angrepp svarade Joshua Pye, att Avonleas tycke och smak i fråga om färg inte angick honom, vilken än hans enskilda mening därom kunde vara; han hade blivit vidtalad att måla tingshuset, ej att prata om det, och han ville ha sina pengar.
Samhällsförbättrarna betalade med svidande hjärta hans pengar. De hade först rådfört sig med herr Peter Sloane, som var nämdeman.
