Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Davy behöver omväxling.

— Det går inte att genast medsamma lägga bort vanan att vara liten flicka, sade Anne muntert. — Du ska veta, jag har ju varit liten i fjorton år och vuxen i knappast tre. Jag är säker på, att ute i skogen kommer jag alltid att känna mig som ett barn. De här promenaderna hem från skolan äro nästan den enda tiden jag har att drömma … utom halvtimmen eller så där omkring innan jag somnar. Jag är så upptagen med att undervisa och studera själv och hjälpa Marilla att passa tvillingarna, att jag rakt inte hinner med att låtsa nån’ting …

Du anar inte, vilka förtjusande äventyr jag är med om en liten stund efter det jag lagt mig om kvällarna uppe på östra gavelrummet . Jag låtsar alltid, att jag är någonting riktigt lysande och präktigt och förnämt — en stor primadonna vid teatern, eller en Röda korssyster eller en drottning … I går kväll var jag drottning. Det är gränslöst roligt att låtsa vara drottning. Man har hela nöjet, men slipper alla obehagen och kan höra upp med att vara drottning när man så vill, och det kan inte de verkliga drottningarna. Men här i skogen tycker jag bäst om att låtsa helt andra ting … Jag är en dryad, som bor i en gammal fura, eller en liten brun älva, som gömmer sig under ett skrumpnat blad. Den där vita björken jag stod och kysste, just som du kom, är en syster till mig. Enda skillnaden är, att hon är ett träd och jag en flicka, men det gör ju ingenting. Vart ska du gå, Diana?

— Ned till Dicksons. Jag har lovat Alberta att klippa till hennes nya klänning. Kan du inte komma och hämta mig i afton, Anne, och följa med mig hem?

— Jag kunde väl det — eftersom Fred Wright har rest till stan, sade Anne och såg menlös ut.

Diana rodnade, knyckte på nacken och gick vidare. Men hon såg inte förnärmad ut.

Det var Annes uppriktiga mening att gå ned till Dicksons längre fram på kvällen, men vandringen blev ej av. När hon kom upp till Grönkulla, fann hon tillståndet där sådant, att det förjagade alla andra tankar … På gården mötte hon Marilla — en Marilla, ur vars blick talade förtvivlan.

— Anne, Dora är borta!


68