Davy behöver omväxling.
— Dora! Borta? — Anne såg på Davy, som red grensle på gårdsgrinden, och fann, att illmarighet spelade i hans ögonvrår. — Davy, vet inte du, var din syster är?
— Fattades bara det! sade Davy morskt. — Jag har inte sett jäntan se’n i middags — det kan du sätta dig på.
— Jag har varit borta se’n klockan ett, sade Marilla. — Thomas Lynde blev så häftigt sjuk, och Rachel skickade bud och bad mig komma. När jag gick härifrån, lekte Dora med sin docka i köket, och Davy hoppade hage bakom ladan. Jag kom hem för bara en halvtimme se’n, och Dora är totalt försvunnen. Davy påstår, att han inte har sett henne, sedan jag gick min väg.
— Nehej, det har jag heller inte, bedyrade Davy högtidligt.
— Hon måste vara nånstans här i närheten, sade Anne. — Hon skulle aldrig våga sig långt på egen hand, så blyg och försiktig som hon är. Kanske hon har somnat inne i något av rummen?
Marilla skakade på huvudet.
— Jag har letat genom hela huset. Men hon kanske är i något av uthusen.
Man letade nu länge och grundligt. Varje vrå av boningshuset, gården och uthusen undersöktes av två över sig givna stackars kvinnor. Anne strövade omkring i trädgården och nere i spökskogen, hela tiden ropande Doras namn. Marilla tog en lykta och utforskade källaren. Davy turade om att ledsaga dem, än den ena, än den andra, och visade sig särdeles uppfinningsrik, när det gällde att hitta på ställen, där Dora kunde antagas vara. Slutligen möttes de åter på gården.
— Det är alldeles obegripligt, pustade Marilla.
— Var kan hon vara? sade Anne helt bedrövad.
— Hon kanske har ramlat i brunnen, sade Davy med sin gladaste min.
— Det — det låter ju tänka sig, viskade Marilla.
Anne blev alldeles knäsvag, men gick i alla fall bort till brunnskaret och lutade sig över det. Vattenhinken stod instucken på sin plats. Långt nere mellan fuktiga stenväggar glimmade en orörlig vattenyta. Den Cuthbertska brunnen var den djupaste i
69
