Davy behöver omväxling.
— Jo-o du! Hon sa’ till mig i tisdags, att någonting förskräckligt skulle hända mig, om jag inte läste mina böner varenda kväll. Då höll jag opp med flit och läste dem inte på en hel vecka, bara för att få se, vad som skulle hända … Och ingenting har hänt, slöt Davy i gråtfärdig ton.
Anne höll tillbaka det skratt, som hon kände just nu ej skulle vara på sin plats, och därpå inskred hon kraftigt till Marillas försvar.
— Min kära Davy, sade hon högtidligt, någonting förskräckligt har hänt dig, och det just i denna dag.
Davy såg klentrogen ut.
— Du menar väl att jag fick gå och lägga mig utan någon kvällsvard, sade han en smula hånfullt, men det är ingenting förskräckligt. Jag tycker förstås inte om’et, men det har ni gjort vid mig så många gånger förut sedan jag kom hit, att jag håller på att bli van därvid. Och ni sparar inte in ett dugg genom att snåla in på min kvällsvard, för jag äter dubbelt så mycket till frukost i stället.
— Det var inte heller det jag menade. Jag menar det, att du har talat osanning i dag. Och Davy — Anne lutade sig fram över sänggaveln och hotade eftertryckligt med pekfingret åt syndarn — för en pojke är att ljuga nästan det allra rysligaste, som kan hända honom — jo du, lita på det! Så där ser du, att Marilla talade sanning.
— Jag trodde, att det rysliga skulle vara mera liksom en händelse — någonting spännande, förstår du, invände Davy i besviken ton.
— Det kan ingen hjälpa vad du går och inbillar dig — allra minst ska du skjuta skulden på Marilla. Rysliga saker behöva alls inte vara spännande. De äro ofta bara lumpna och tarvliga.
— Det var i alla fall vådligt livat att se dig och Marilla ligga och kika ned i brunnen, sade Davy och gned smeksamt kinden mot sina knän.
Anne höll sig allvarlig, tills hon hunnit utför trappan. Därefter sjönk hon ned på soffan i vardagsrummet och skrattade, så att hon fick håll i sidan.
75
