Davy behöver omväxling.
mycket … Det var tråkigt att det är orätt att smäc- att narras, för man har så’n stor nytta av’et ibland, men eftersom det är som du säger, ska jag aldrig mera göra det. Vad ska ni göra med mig för att jag narrats den här gången? Det vill jag gärna veta.
Anne såg bönfallande på Marilla.
— Jag vill inte vara för hård mot gossen, sade Marilla. — Jag kan nog tänka mig, att ingen någonsin sagt åt honom, att det var orätt att ljuga, och de Sprottska barnen voro alls inget lämpligt sällskap åt honom. Stackars Mary var för sjuk för att kunna fostra honom rätt, och man får väl inte vänta, att en sex års unge ska veta sån’t där av instinkt. Det är nog rätt så gott att utgå från, att han inte vet det allra bittersta, och så få vi lägga grunden från början. Men straff ska han ha för att han stängde in Dora, och jag kan inte hitta på någonting annat än att skicka honom till sängs utan kvällsvard, och det ha vi redan gjort så ofta. Kan du hitta på någonting annat? Det bör du väl rå med — du som alltid talar om, att du har fantasi …
— Men straff äro så ledsamma saker, och jag tycker bara om att hitta på trevligheter, sade Anne och kelade förstulet med Davy. — Det finnes redan så många otäcka saker i världen att varför ska man sitta och tänka ut ännu flera?
Slutet blev, att Davy som vanligt skickades till sängs, och i sängen skulle han bli liggande till klockan tolv dagen därpå. Han hade nu tydligen ro att tänka, ty när Anne något senare gick upp på sitt rum, hörde hon honom sakta ropa henne vid namn. Då hon gick in till honom, fann hon honom sittande upprätt i sängen, med armbågarna mot knäna och hakan stödd i händerna.
— Anne, sade han högtidligt, är det orätt för vem som helst att smäc — jag menar narras? Det ville jag gärna veta.
— Ja, kära du.
— Är det också orätt, om vuxna gör det?
— Ja-a då.
— Då, sade Davy i mycket bestämd ton, är Marilla stygg, för hon narras … Och det är bra mycket värre av henne än av mig, för jag visste inte det var orätt, men det gör hon.
— Davy Keith, Marilla har i hela sitt liv aldrig sagt en osanning, sade Anne harmset.
74
