Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

I skolsalen.

Anne muntert. — Med alla sina fel är han ändå en rar liten pojke. Jag kan inte låta bli att hålla av honom Marilla, det kanske är bra illa av mig, men ska jag vara uppriktig, så tycker jag bättre om Davy än Dora, hur snäll hon än är.

— Jag misstänker, att det är så fatt också med mig, erkände Marilla, och det är inte rätt, för Dora gör en aldrig något besvär. En unge kan inte vara snällare, och man märker knappt, att det lilla pyret finns till.

— Dora är för utmärkt, sade Anne. — Och hon skulle uppföra sig lika väl, även om det inte fanns en levande själ, som sa’ henne, hur hon skulle bete sig. Hon kom till världen med uppfostran, så hon behöver oss inte, och jag tror, slöt Anne med en högst riktig reflexion — att vi alltid mest hålla av de människor, som behöva oss. Davy behöver oss i högsta grad.

— Nog behöver han någonting, alltid, sade Marilla. — Rachel Lynde skulle säga, att det vore en ordentlig stut.


XI.
I skolsalen.

»Det är särdeles intressant att läsa med barn», skrev Anne till en god vän från seminarietiden. »Jane säger, att hon tycker det är enformigt, men det kan inte jag gå med på. Nästan varenda dag händer det någonting roligt, och barnen säga sådana kostliga saker. Jane säger, att hon straffar sina elever, när de säga någonting lustigt, och det är nog därför hon tycker undervisningen blir enformig. Nu på eftermiddagen skulle lille Jimmy Andrews försöka stava till »fräknig», men kunde omöjligt. Till sist sade han: »Ja, se stava till det, det kan jag inte, men jag vet vad som menas me’t.»

»Vad då?» frågade jag.

»Saint Clair Donnells ansikte, fröken.»

Saint Clairs ansikte är verkligen mycket fräknigt, fastän jag försöker hindra de andra barnen att direkt påpeka det. Men jag tror inte, att Saint Clair lägger det så hårt på sinnet. Det

77