Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

I skolsalen.

var för att Jimmy kallade honom för Saint Clair, som Saint Clair klådde upp honom på hemvägen från skolan. Jag har hört talas om slagsmålet, men inte officiellt, så att jag tror jag tills vidare låter udda vara jämt.

I går försökte jag lära Lottie Wright addition. Jag sade: »Om du har tre karameller i ena handen och två i den andra, hur mycket har du då tillsammans?» — »Mussen full», sa’ Lottie. Och under lektionen i naturlära, då jag bad dem säga mig, varför man aldrig skall slå ihjäl en ödla, svarade Benjee Sloane på fullaste allvaret: »För då blir det regn dan därpå.»

Det är så svårt att låta bli att skratta, Stella. Jag måste gömma alla roligheterna på hög ända tills jag kommer hem, och Marilla säger, att hon blir riktigt nervös, när hon hör de vildaste skrattsalvor från östra gavelrummet utan någon synbar orsak. Hon säger, att det var en gång en karl i Grafton, som blev galen, och det begynte precis på det sättet.

Jag tror, att det svåraste vid undervisningen, liksom också det tacksammaste, är att förmå barnen att säga sin uppriktiga mening om saker och ting. En regnig dag i förra veckan samlade jag dem alla omkring mig under middagsrasten och sökte locka dem att prata riktigt förtroligt med mig. Jag bad dem tala om för mig, vad de allra helst önskade sig. Somliga av svaren voro ju rätt vardagliga — dockor, kälkar och skridskor. Men andra voro ganska originella. Hester Boulter ville ’gå med sin söndags-klänning varenda dag och äta inne i förmaket.’ Hannah Bell ville ’vara snäll, utan att behöva göra sig något besvär för det.’ Marjory White, tio år gammal, ville vara änka. Tillfrågad om skälet, svarade hon allvarligt, att är man inte gift, så får man heta gammal mamsell, men är man gift, ska mannen alltid vara den, som råder; är man änka behöver man inte befara någondera delen.

Den underbaraste önskningen var Sally Bells. Hon ville ha en ’smekmånad’. Jag frågade henne, om hon visste, vad det var, och då sa’ hon, att hon trodde det var en ovanligt stilig sorts bicykel, för hennes stora kusin i Montreal for på smekmånad, när han hade gift sig, och han brukade alltid köpa sig det nyaste och bästa i bicykelväg.

En annan dag bad jag dem alla tala om för mig det

78