I skolsalen.
’Käraste fröken!
Nu vill jag skriva ett brev till er för att säga er, hur mycket jag håller av er. Jag älskar er av hela mitt hjärta, av hela min själ och håg, med allt hos mig, som är i stånd att älska, och jag vill alltid tjäna er. Det skulle vara min högsta önskan. Det är därför jag försöker så mycket att vara snell i skolan och kunna mina läxor.
Ni är så vacker, snälla skolfröken. Er röst är som musik och edra ögon som penséer, när daggens pärlor stänkt på dem. Ni ter er likt en hög och ståtlig drottning. Ert hår är som spunnet guld. Anthony Pye seger, att det är rött, men ni ska inte bry er om, vad Anthony seger.
Jag har endast kännt er i ett par månader, men jag har svårt att föreställa mig, att det någonsin fanns en tid, då jag ej kände er — då ni ännu ej kommit in i mitt liv för att välsigna och helga det. Jag skall alltid se tillbaka på detta år som det underbaraste i min levnad, därför att det sammanförde mig med er. Det var också i år, som vi flyttade till Avonlea från vårt gamla stelle. Min kärlek till er har gjort mitt liv mycket rikt och har renat mig från mycket, som är av ondo. Allt detta har jag er att tacka för, snella skolfröken.
Jag skall aldrig glömma hur söt ni såg ut sista gången jag såg er, i den svarta dräkten och med blommor på håret. Sådan skall jag se er för mig i alla tider, även sedan vi båda blivit gamla och grå. Ni skall alltid vara ung och vän att skåda för mig, snella skolfröken. Jag tänker på er jämt och ständigt, på morgonen och på middagen och i skymningsstunden. Jag älskar er när ni skrattar och när ni suckar, till och med när ni ser spotsk och föraktfull ut. Aldrig har jag sett er med en ovänlig min. fast Anthony Pye seger ni alltid ser sträng ut, men det må välan inte vara något underligt, för han förtjänar det. Jag älskar er i varje ny klänning, ni ter er ännu mera dyrkansvärd i varje ny klänning än i den näst föregående.
Snella skolfröken, god natt. Solen har sänkt sig och stjärnorna tindra på fästet — stjärnor som äro lika klara och vackra
