I skolsalen.
som dina ögon. Jag kysser dina händer och ditt ansikte, du ljuva.
Måtte Gud vaka över dig och bevara dig från allt ont.
Frökens tillgivna lerjunge
Annetta Bell’.
Detta förunderliga brev satte rätt mycket myror i huvudet på mig. Jag visste, att Annetta lika litet kunde ha satt ihop det som hon kunde flyga. När vi dagen därpå hade fristund i skolan, tog jag henne med mig på en liten promenad nedåt bäcken och bad henne tala om för mig, hur det egentligen förhöll sig med det där brevet … Annetta grät en liten vers och bekände därpå oförbehållsamt. Hon sade, att hon aldrig i sitt liv hade skrivit något brev och visste inte, hur hon skulle bära sig åt, men det låg en bunt gamla kärleksbrev i hennes mammas översta byrålåda, som skrivits till henne av någon, som tyckt om henne förr i tiden.
’Det var inte pappa’, snyftade Annetta, ’det var någon, som läste till präst, och därför kunde han skriva så vackra brev, men mamma tog honom inte ändå. Hon sa’, att han vistades för mycket i högre rymder … Men jag tyckte breven var vackra, och så tog jag och skrev av litet här och litet där. Jag satte ’skolfröken’, där han hade ’fröken Susan’, och jag satte in litet av mitt eget, där jag tyckte det passade sig, och jag ändrade om flera ord. Jag satte ’klänning’ i stället för ’stämning’. Jag visste inte, vad ’stämning’ var, men jag trodde det var någonting att sätta på sig. Jag förstår inte, hur fröken kunde komma underfund med, att det inte var mitt eget alltihop. Fröken måtte ha förfärligt gott huvud’.
Jag sade Annetta, att det var mycket orätt att skriva av en annan persons brev och ge ut det för sitt eget. Men jag fruktar, att det enda Annetta var ledsen över var att hennes lilla knep upptäckts.
’Men jag håller ju så mycket av fröken’, snyftade hon. ’Det är verkligen sant, om också pastorn skrev det före mig. Jag tycker om er av hela mitt hjärta’.
Under sådana omständigheter är det mycket svårt att läsa lagen för någon riktigt som sig bör.
82
