Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


I.
En vredgad granne.

En lång, smärt flicka i sjuttonårsåldern, med allvarliga grå ögon och ett hår, som hennes vänner kallade kastanjebrunt, hade slagit sig ned på den röda sandstentrappan utanför en lantlig stuga på Prins Edvards ö en härlig solskenseftermiddag i augusti. Hon hade föresatt sig att översätta femtio rader i Virgilius.

Men denna augustieftermiddag, då blå töckenslöjor lågo som lättaste flor över de böljande sädesfälten, skälmska vindfläktar tisslade och tasslade i popplarna och vallmorna glödde i grannaste rött inne i furudungen längst borta i trädgården, lämpade sig vida bättre för svärmiska drömmerier än för latinska studier. Virgilius gled snart obemärkt ned på marken; Anne stödde hakan mot sina hopknäppta händer, riktade blicken mot den glänsande massa ulliga moln, som likt ett stort vitt berg tornade upp sig rakt över herr Harrisons hus, och befann sig snart långt borta i en förtjusande värld, där en viss ung och nybakad skollärarinna uträttade ett underbart arbete, utformade blivande statsmäns öden och fyllde ungdomliga sinnen och hjärtan med högtsträvande ärelystnad …

Skulle man hålla sig till torra fakta — men sanningen att säga gjorde Anne aldrig detta, förrän hon blev så illa tvungen — såg det visserligen föga ut, som om Avonleas skola ägde många något mera lovande »ämnen» till framtida ryktbarheter, men man vet aldrig vad som kan hända, om en lärarinna riktigt använder sitt inflytande … Anne närde vissa rosenfärgade föreställningar om vad en lärarinna förmår åstadkomma, om hon bara väljer rätta sättet, och hon befann sig just mitt upp uti ett förtjusande möte

Montgomery, Anne.1
1