En vredgad granne.
fyrtio år fram i tiden, då en frejdad och framstående man — en statsminister eller en högskolerektor allra minst — bugade sig djupt över hennes skrynkliga hand och rörd försäkrade henne, att det var hon, som allra först uppväckt hans slumrande ärelystnad och att all hans framgång i livet ledde sitt ursprung från de goda lärdomar, hon för så länge sedan inplantat hos honom i Avonleas skola.
Det var en riktigt vacker och tilltalande scen, men den avbröts på ett högst obehagligt sätt.
En pigg liten rödbrun ko av Jerseyras kom skuttande nedåt landsvägen, och fem sekunder senare anlände herr Harrison … Ja, »anlända» är nog ett alltför tamt ord, när det gäller att ange det sätt, varpå han gjorde sitt inträde på gården.
Han tog ett hopp över staketet, utan att bry sig om att öppna grinden, och så ställde han sig med vredgad uppsyn mitt framför Anne, som hade stigit upp och något häpen tittade på honom. Herr Harrison var deras nya närmaste granne, och hon hade aldrig talat med honom förut, ehuru hon sett honom en eller par gånger.
I början av april, innan Anne kommit hem från seminariet, hade herr Robert Bell, vilkens lantgård gränsade omedelbart intill den Cuthberska, sålt sin egendom och flyttat in till staden. Hans gård hade köpts av en herr J. A. Harrison, som var från Nya Brunswick, detta var också allt vad man visste om honom.
Men innan han vistats en månad i Avonlea, hade han fått rykte om sig för att vara en underlig kurre — en oförbätterlig tvärvigg, påstod fru Rachel Lynde. Fru Rachel brukade säga sitt hjärtas mening rent ut, vilket nog de torde erinra sig, som gjort hennes bekantskap förut. Så mycket är emellertid säkert, att herr Harrison var bra nog olika med andra människor.
Först och främst skötte han ensam sitt hushåll och gjorde ingen hemlighet utav, att han föraktade all »inblandning av fruntimmer». Det kvinnliga Avonlea hämnades genom att berätta hårresande historier om huru det gick till vid hans matlagning och diskning. Lille John Henry Carter från Vitsand var anställd som någon sorts huslig hjälpreda, och det var honom man hade att tacka för historierna.
Det fanns aldrig några bestämda mattimmar i det Harrisonska
2
