Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

I skolsalen.

Här är Barbara Shaws brev. Originalets bläckplumpar kan jag inte återge.

’Snälla fröken!

Fröken sa vi skulle berätta om hur vi varit borta och Hälsat på. Jag har bara en gång varit borta och hälsat på. Det var hos min moster Maria förra vintern. Min moster Maria är mycket ordentlig och mycket ducktig i sitt Hus. Första kvällen jag var där satt vi och drack te. Jag slog omkull en tillbringare så den gick sönder. Moster Maria sa, att hon hade haft den tillbringaren alltsedan hon gifte sig, och ingen hade någonsin förut slagit sönder den. När vi steg opp från bordet, trampade jag på hennes klänningskjol, så alla rynkorna bak lossnade från linningen. Morgonen därpå när jag steg opp stötte jag handkannan mot handfatet, så att de gingo sönder bägge två och vid frukosten stjälpte jag ut min tekopp på bordduken. När jag hjälpte moster Maria med middagsdisken, tappade jag en flat tallrik, och den gick i fem bitar. På kvällen slog jag ikull mig i trappan och vrickade min fotled och fick ligga i sängen en hel vecka. Jag hörde moster Maria säga till morbror Joseph, att det var en Guds lycka, för annars hade jag slagit sönder allt vad hon ägde och hade. När jag blev bättre i foten, var det tid att resa hem. Jag tycker inte det är så värst roligt att fara bort och hälsa på. Då tycker jag mera om att gå i skolan, i synnerhet se’n jag kom till Avonlea. Högaktningsfullt
Barbara Shaw'.

Willie Whites brev började:

'Högädla Fröken!

Nu ska jag berätta för Fröken om min Mycket Modiga Moster. Hon bor i Ontario, och en dag gick hon bort till lagården och såg en hunn på gården. Hunn hade ingenting där att göra, så hon tog en käpp och smällde duktigt på honom och körde in honom i vedbon och stängde in’en där. Rätt som det var kom det en karl och letade efter ett mescha — nej,

83