Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

I skolsalen.

för farmor och farfar, men jag ville gärna, att ni skulle ha reda på dem, för ni förstår er så bra på saker och ting.

Det finns så många människor, som inte förstå någonting, så det är ingen glädje med att berätta sådant här för dem. Mina klippmänniskor bo nere vid stranden. Jag brukade gå och hälsa på dem nästan varenda kväll, innan det blev vinter. Nu kan jag inte gå dit förrän det blir vår igen, men de finnas kvar här då med; folk som de förändras aldrig — det är just det roliga med dem.

Nora var den första av dem, som jag blev bekant med, och därför tror jag, att jag tycker mest om henne. Hon bor vid Andrews Vik, och hon har svart hår och svarta ögon, och hon vet allting om havsfrun och helhästen och sjöspökena. Ni skulle höra historierna hon kan berätta. Se’n så ha vi Tvillingsjömännen. De bo ingenstans, de segla alltid, men ofta komma de i land för att prata med mig. Di är två livade laxar, och di har sett allting i hela världen — och mera än så. Vill ni höra vad som en gång hände den yngste tvillingsjömannen?

Jo, han låg ute och seglade, och han seglade rätt på en månväg. En månväg är den strimma, som fullmånen gör på vattnet, när den stiger upp ur havet, förstår fröken. Jo, som sagt, den yngste tvillingsjömannen, han seglade framåt månvägen ända tills han kom ända upp till månen, och i månen fanns en liten gyllene dörr, och den öppnade han, och se’n steg han in. Inne i månen hade han några mycket underbara äventyr, men brevet skulle bli för långt, om jag berättade dem för er.

Så ha vi den Gyllene Damen i grottan. En dag hittade jag en stor grotta nere vid stranden, och den gick jag in uti, och efter en stund så råkade jag den Gyllene damen. Hon har guldglänsande hår, som räcker ända ned till hennes fötter, och hennes dräkt skimrar och glittrar som det rödaste guld. Och en guldharpa har hon, och den spelar hon på så lång dagen är — man kan höra musiken när som helst nere vid stranden, bara man lyssnar noga, men de flesta skulle tro, att det bara är vinden, som viner bland klipporna.

För Nora har jag aldrig berättat om den Gyllene damen.

85