Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En dag med otur.

Hon kanske skulle bli ledsen. Hon till och med blir stött, om jag pratar för länge med Tvillingsjömännen.

Jag brukar alltid råka Tvillingsjömännen vid Svarta kobben. Den yngste Tvillingsjömannen är mycket snäll och vänlig, men den äldste kan ibland se väldigt arg ut. Jag har allt min tro för mig om honom. Han skulle bestämt gärna vilja vara sjörövare, bara han tordes. Där är någonting så hemlighetsfullt över honom. En gång så sa’ han en svordom, men då sa’ jag, att om han nånsin sa’ så fula ord, så behövde han inte komma i land för att prata med mig, för jag har lovat farmor att aldrig sällskapa med någon som svär. Då må fröken tro, att han blev något till snopen, och han sa’, att bara jag ville förlåta honom, skulle han segla med mig ända till solnedgången.

Och kvällen därpå, när jag satt vid Svarta kobben, så kom den äldste tvillingsjömannen seglande i en förtrollad båt, och den steg jag upp uti. Båten var byggd av bara pärlor och regnbågar, den lyste som insidan på en ljusröd mussla, och seglena var som det klaraste månsken. Ja, och så seglade vi ända bort till solnedgången. Tänk, fröken, jag har varit i solnedgången! Och hur tror fröken där ser ut, då? Solnedgången är ett land av baraste blommor, som en enda stor trädgård, och molnen äro rabatter. Vi seglade in i en stor hamn, och jag steg ur båten och upp på en äng, där det växte smörblommor så stora som rosor. Där stannade jag mycket länge. Jag trodde det var närapå ett år, men den äldste tvillingen säger det var bara några minuter. Se det är som så, att i solnedgångens land är tiden mycket drygare än hos oss. Frökens tillgivne lärjunge

Paul Irving.

P. S. Fröken förstår väl, att det här brevet inte är riktigt sant?
D. S.


XII.
En dag med otur.

Egentligen började det natten förut med flera sömnlösa och oroliga timmar av envist »morlande» tandvärk. När Anne steg

86