Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En dag med otur.

Det dröjde en dryg timme innan lugnet återställts — och ändå kände alla, att ej ens explosionen klarat lärarinnans andliga atmosfär. Ingen utom Anthony Pye vågade viska ett ord. Ned Clay råkade låta sin griffel skrika, medan han räknade ut ett långt tal, uppfångade Annes blick och önskade, att golvet måtte öppna sig och sluka honom. Det läxlag, som hade geografi, jagades nära nog över en världsdel med en fart, som gjorde dem alldeles huvudyra. Läxlaget, som hade satslära, hörde subjekt och objekt, adverbial och attribut vina kring sina öron som de värsta tennisbollar. Och Chester Sloane, som stavat »Holland» med å, fick en sådan uppsträckning, att han kände sig riktigt matt.

Anne visste, att hon hade gjort sig löjlig och att man skulle skratta åt händelsen vid ett dussin tebord den kvällen, men vetskapen härom gjorde henne blott ännu mer förargad. Under en lugnare sinnesstämning hade hon kunnat skratta åt alltsamman — låt vara en smula tvunget — men nu var det omöjligt. Hon låtsade därför som ingenting och bibehöll sin kyligt föraktfulla min.

När Anne efter middagen kom tillbaka till skolan, sutto alla barnen som vanligt på sina platser, och vartenda ansikte hölls andäktigt nedböjt över en bok, utom Anthony Pyes. Han tittade tvärs över sin bok på Anne, och hans svarta ögon tindrade av nyfikenhet och odygd. Anne drog ut lådan i katederbordet för att hämta fram en kritbit, då alldeles under hennes hand en ganska pigg liten råtta sprang upp ur lådan, skuttade över bordskivan och hoppade ned på golvet.

Anne skrek till och ryggade tillbaka, som om det varit en orm, och Anthony Pye skrattade högt.

Sedan uppstod tystnad — en mycket tryckande och obehaglig tystnad. Annetta Bell överlade med sig själv, huruvida hon skulle falla i gråtkramp eller ej, helst som hon inte riktigt visste, vart råttan tagit vägen. Men hon beslöt sig för att inte bry sig om det. Det var bestämt ingen idé med att brista ut i hjärtskärande jämmer och snyftningar inför en person med ett så blekt ansikte och så flammande ögon som Anne hade just nu.

— Vem stoppade in råttan i min låda? sade hon.

Hennes röst var helt lågmäld, men den lockade fram en rysning utmed Paul Irvings ryggrad. Joe Sloane mötte hennes blick,

90