Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En dag med otur.

— M … men s … ss . . snälla fröken, de’ … de’ .. de’ … d’ä … stammade Joe i full förtvivlan.

— Ämnar Joseph lyda eller inte? Jag bara frågar, sade Anne. Även en morskare pojke än Joe Sloane skulle ha skrämts av denna ton och av den olycksbådande glansen i lärarinnans ögon. Detta var en ny Anne, som ingen av hennes lärjungar någonsin sett förut.

Joe kastade en ångestfull blick på Saint Clair, gick fram till kaminen, öppnade den stora, fyrkantiga luckan och kastade in det blå- och vitrandiga paketet, innan Saint Clair, som störtat upp, hann yttra ett ord. Sedan flyttade han sig undan — just i lagom tid.

Under några ögonblick visste de förfärade lärjungarna i Avonleas skola ej huruvida det var en jordbävning eller ett vulkaniskt utbrott, som inträffat. Paketet med det oskyldiga utseendet, vilket Anne alltför obetänksamt antagit innehålla fru Hirams knäckar, omslöt i stället en utvald sortering av raketer, smällare och eldhjul. Herr Warren Sloane hade skickat efter dem från staden dagen förut med Saint Clair Donnells pappa, och det var hans mening att med fyrverkeriet fira sin födelsedag. Raketerna brunno nu av en smula i förtid med dunder och brak, och eldhjulen, som foro ut genom den öppna luckan, snurrade fräsande och sprutande omkring i rummet.

Anne sjönk ned på sin stol, blek av skräck, och alla flickorna räddade sig skrikande upp i sina pulpeter. Joe Sloane blev stående som fastspikad vid golvet mitt i den allmänna uppståndelsen, och Saint Clair, som flytt ut i förstugan, skrattade så att han låg dubbel. Prillie Rogerson fick dåndimpen, och Annetta Bell började gasta och tjuta som om hon tappat hela sitt lilla vett.

Det tycktes dröja en god stund, ehuru det i själva verket endast var ett par minuter, innan det sista eldhjulet svartnade och lade sig till ro … Anne återvann snart besinningen och sprang för att öppna dörrar och fönster och släppa ut all den illaluktande rök, som fyllde rummet. Därefter hjälpte hon flickorna med att bära ut den sanslösa Prillie i förstugan, där Barbara, besjälad av en livlig önskan att visa sig nyttig, hällde en hink till hälften fruset vatten över Prillies ansikte och axlar, innan någon hann hindra det.


89