dubbelt så bekvämt och fullt av denna gedigna komfort, som engelska folket sätter sådant värde på. Jag tycker om den, ty den är äkta. Jag har sett silverservisen, familjejuvelerna, de gamla tjänarna och tavlor föreställande lantegendomen med dess park, stora hus, vackra ägor och präktiga hästar. O, det vore allt vad jag kunde önska mig! Jag skulle långt hellre vilja ha detta än en sådan där titel, som flickor äro färdiga att nappa på utan att finna någonting bakom den. Kanske jag är egennyttig, men jag avskyr fattigdomen och tänker ej fördraga den en minut längre, än jag är tvungen. En av oss måste gifta sig rikt; Margret har icke gjort det, Hanna kommer ej att göra det och Betty kan icke göra det ännu — därför skall jag göra det, och ha allting så präktigt omkring mig. Jag skulle aldrig vilja gifta mig med en man, som jag hatade eller föraktade, därpå kan du vara säker, mamma lilla; och fastän Fredrik icke är mitt ideal, så är han likväl ganska bra, och med tiden bleve jag nog förtjust i honom, om han vore mycket kär i mig och lät mig göra vad jag ville. På detta sätt har jag övervägt saken i mitt sinne hela förra veckan — ty det var omöjligt att icke se, att Fredrik älskade mig. Han sade ingenting, men man kunde se det på småsaker; han gick aldrig med Florence, höll sig alltid på den sidan av vagnen, där jag var, satt bredvid mig vid bordet, gick bredvid mig på promenaden, såg sentimental ut, då vi voro ensamma och rynkade pannan så fort någon annan vågade tala vid mig. I går vid middagen råkade en österrikisk officer betrakta oss länge och sade sedan till en av sina vänner — en baron, som såg utsvävande ut — någonting om »ein wunderschönes Blöndchen», och Fredrik såg härvid så vild ut som en tiger och skar sönder sitt kött med en sådan häftighet, att det nästan for av tallriken. Han hör ej till de där kalla, stela engelsmännen, utan är mycket häftig, ty han har skotskt blod i sina ådror, det kan man gissa sig till av hans vackra, blåa ögon. I går kväll gingo vi upp till slottet litet före solnedgången — det vill säga vi alla gingo, men icke Fredrik, han skulle möta oss där, sedan
