vägen, ty han är en obetänksam gosse, och den gamle herrn är rädd att få en utländsk sonhustru. Vi skola snart träffas i Rom, och då, ifall jag ej ändrat mig, skall jag säga: ja, jag tackar, då han frågar: vill ni?
Vad jag nu skrivit skall naturligtvis hållas mycket hemligt, men jag ville, att du skulle veta, huru jag har det. Var icke ängslig för mig, kom ihåg, att jag är din ’försiktiga Amy’, och var övertygad att jag aldrig skall handla överilat. Skicka mig så många råd du vill, jag skall begagna mig av dem om jag kan. Jag önskar, att jag kunde få träffa dig och ha ett ordentligt samtal med dig, lilla mamma! Älska och lita på mig. Alltid din
Amy.»
NIONDE KAPITLET.
Kärleksfulla farhågor.
— Hanna, jag är orolig för Betty.
— Hur så, mamma, hon ser ovanligt rask ut alltsedan barnen föddes.
— Det är ej hennes hälsa, som nu oroar mig, det är hennes lynne. Jag är övertygad, att någonting trycker hennes sinne, och jag kan ej upptäcka vad det är.
— Vad kommer dig att tänka så, mamma?
— Hon sitter så mycket ensam och talar ej med sin far så mycket som hon brukade göra. Häromdagen fann jag henne gråtande över barnen. Då hon sjunger, är det alltid sorgliga visor, och ibland ser jag ett uttryck i hennes ansikte, som jag ej förstår. Detta är ej likt Betty och det plågar mig.
— Har du frågat henne därom?
— Ja, två eller tre gånger, men antingen undviker hon mina frågor eller också ser hon så olycklig ut, att jag måste upphöra. Jag vill aldrig tilltvinga mig mina barns förtroende, och jag har sällan behövt vänta länge på det.
