— Jag skall först ställa Bettys bekymmer till rätta, och sedan skall jag tala om mina. De äro inte så värst tryckande och därför kunna de gömmas så länge, och i det hon sade detta, stickade Hanna med en så förståndig nickning med huvudet, att det lugnade moderns hjärta angående henne, åtminstone för det närvarande.
Under det Hanna tycktes helt och hållet vara upptagen av sina egna angelägenheter, gav hon noga akt på Betty och efter många motsatta gissningar, kom hon äntligen till en, som tycktes lämna en förklaring på systerns förändring.
En obetydlig händelse gav Hanna nyckeln till gåtan, som hon trodde, och en livlig fantasi och ett kärleksfullt hjärta gjorde resten. Hon låtsade skriva mycket ivrigt en lördagseftermiddag, då hon och Betty voro ensamma, men under det hon skrev, höll hon ett vaksamt öga på systern, som syntes ovanligt tyst. Sittande vid fönstret, lät Betty sitt arbete ofta sjunka ned i knäet, och under det hon i en nedslagen ställning stödde huvudet mot handen, vilade hennes öga på det dystra höstlandskapet. Hastigt gick någon förbi nedanför, som visslade likt en trast, och en röst ropade:
— Allt klart! Kommer in i afton.
Betty spratt till, lutade sig fram, smålog, nickade och såg efter den förbigående, tills hans hastiga steg dogo bort, då sade hon sakta, liksom för sig själv:
— Hur stark, frisk och lycklig den käre gossen ser ut
— Hm! sade Hanna, ännu ivrigare granskande systerns ansikte, ty den livliga rodnaden förbleknade lika hastigt, som den kom, även småleendet försvann, och strax därefter låg en glänsande tår på fönsterbrädet. Betty torkade bort den och såg förskräckt på Hanna, men denna fortfor att skriva med den allra största iver, synbarligen helt och hållet fördjupad i »Olympias Ed». Så snart Betty vände sig bort, började Hanna åter ge akt på henne. Hon såg henne mer än en gång sakta föra handen till ögonen och läste i det till hälften bortvända ansiktet en hjärtesorg, som kom hennes egna ögon att fyllas av tårar. Rädd
