hon ofrivilligt den ena handen till hjärtat, liksom det onda suttit där, med den andra handen höll hon Hanna kvar, i det hon ängsligt viskade: — Nej, nej! Gå inte efter henne! Säg ingenting till henne! Jag blir snart bättre! Lägg dig här och stryk med handen över min panna. Jag skall vara så stilla och somna snart, det lovar jag dig.
Hanna lydde, men under det hennes hand sakta for fram och tillbaka över Bettys panna och våta ögonlock, var hennes hjärta mycket fullt, och hon längtade att få giva det luft. Men så ung hon var, hade Hanna likväl lärt sig, att det är med hjärtan som med blommor, de kunna ej behandlas våldsamt, utan måste öppna sig av sig själva. Fastän hon trodde, att hon kände orsaken till Bettys nya onda, sade hon därför blott i den ömmaste ton: — Är det någonting, som oroar dig, lilla älskade syster?
— Ja, Hanna! svarade hon efter ett långt uppehåll.
— Skulle det inte vara en tröst för dig, om du talade om det för mig?
— Icke nu, icke ännu!
— Då vill jag inte be dig, men kom ihåg, Betty att mamma och Hanna alltid äro villiga att höra och hjälpa dig, om de kunna.
— Jag vet det, och jag skall nog med tiden tala om det.
— Är det onda bättre nu?
— Ack ja, mycket bättre. Du har en sådan förmåga att hjälpa och trösta, Hanna.
— Försök nu att sova, älskade, jag skall vara kvar hos dig.
Med kind intill kind somnade de, och på morgonen tycktes Betty vara sig fullkomligt lik igen, ty vid aderton år skingras lätt både kroppens och själens plågor, och ett kärleksfullt ord kan hindra de flesta krämpor.
Men Hanna hade fattat sitt beslut, och sedan hon några dagar tänkt över ett förslag, meddelade hon det åt modern.
