vilka under skrik och rytande hoppade omkring i burar, för tillfället byggda av stolar.
— Vi leka ’nascheri’, förklarade Ketty.
— Detta är min effelant, tillade Tina, fattande tag i professorns hår.
— Mamma låter oss alltid göra vad vi vilja om lördagseftermiddagarna, då Frans och Emil komma, är det inte sant, mr Bhaer? sade Minnie.
Effelanten satte sig upp och såg lika allvarsam ut som någon av de andra, då han högtidligt sade till mig:
— Jag giva er mitt ord på, att det är så. Om vi bullra för mycket, så skall ni säga ’tyst’ till oss och vi skola hålla oss tystare.
Jag lovade att göra det, men lämnade dörren öppen och roade mig åt leken lika mycket som de, ty ett muntrare upptåg hade jag aldrig sett. De lekte ’rövare och fasttagare’, dansade och sjöngo, och, då det började mörkna, kröpo de alla upp på soffan omkring professorn, som berättade dem förtjusande sagor om ’storkarna på skorstenspipan’ och de små ’nissarna’ som rida på snöflingorna när det snöar. Jag skulle önska, att amerikanarna voro lika enkla och naturliga som tyskarna, inte sant?
Jag är så förtjust i att skriva, att jag skulle kunna hålla på så här i evighet, om ej ekonomiska skäl förmådde mig att sluta nu, ty fastän jag skrivit på tunt papper och mycket tätt, så darrar jag vid tanken på alla de frimärken, som gå åt till det här långa brevet. Var snäll och skicka ned Amys brev, så snart ni kunna. Mina små nyheter låta mycket platta efter alla hennes glänsande beskrivningar, men jag vet, att ni skola tycka om dem ändå. Läser Laurie så ivrigt, att han ej har tid att skriva till sina vänner? Sköt väl om honom åt mig, Betty, och berätta mig allt, som rör småttingarna, samt framför tusental med hälsningar till alla från eder tillgivna
P. S. Då jag läser igenom mitt brev, ser jag, att det smakar alltför mycket av Bhaer, men jag har alltid
