skulle fira sitt silverbröllop; dessutom hade Betty skänkt henne tre olika slags torkhanddukar, enkom förfärdigade för att torka det fina porslinet, som begagnades vid bröllopet. Människor, som låta göra allting för betalning, veta ej huru mycket nöje de gå miste om; ty de grövsta sysslor bli roliga om kärleksfulla händer uträtta dem, och härpå fann Margret så många bevis i sitt lilla näste; ända ifrån brödkaveln i köket till silvervasen på hennes förmaksbord voro de talande bevis på omtanke och kärlek av de hemmavarande.
Så många glada stunder de haft tillsammans, och vilken högtid, då de skulle gå i bodarna och köpa till bosättningen, och vilka befängda misstag de hade gjort, och hur hjärtligt de skrattat åt Lauries löjliga uppköp. Fastän denne unge herre nästan gått igenom gymnasiet, så var han dock lika pojkaktig som någonsin och tyckte om små skämt. Han kom hem varje vecka, och då han sista gången var hemma på sitt korta besök, hade han hittat på att ta med sig några nya, nyttiga och högst sinnrika artiklar till den blivande unga matmodern. Först fick hon en påse med utmärkt möbelspik, så ett underbart litet rivjärn att riva muskot på, vilket gick sönder vid första försöket; en maskin att skura knivar på, som förstörde varenda kniv; ett slags sopborste, som mycket behändigt tog med sig all luggen från mattan och lämnade kvar allt damm; besparingstvål, som tog skinnet av händerna; utmärkt cement, som ej fäste ihop någonting annat än den lurade köparens fingrar; dessutom fick hon alla möjliga slags tennsaker, ända från en liten sparbössa att lägga slantar i, till en underbar kokapparat, som med ånga kunde tvätta vad som helst, varvid man hade den bästa utsikt att få vara med om en explosion.
Förgäves bad Margret Laurie upphöra med sina presenter. John skrattade åt honom, och Hanna kallade honom »Herr Bråkmakare». Laurie hade riktigt fått en vurm att beskydda yankeeuppfinningar, och vid de besök, som han varje vecka gjorde hos sina vänner, försåg han dem alltid med någon ny galenskap i uppfinningsväg.
