Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
144
LOUISA M. ALCOTT

sorgsfullt lagt in som motvikt för att boken ej skulle bli alltför romantisk — hade blivit strukna.

— Men, min herre, jag trodde, att varje berättelse skulle ha någon slags moral, och därför har jag just med flit låtit några av mina syndare ångra sig.

Mr Dashwoods allvarsamma redaktörsmin förbyttes till ett småleende, ty Hanna hade glömt sin »vän» och talade så, som blott en författare gör.

— Människor vill bli roade, men icke att man skall predika för dem, som ni vet. Moraliska böcker säljas inte lätt nu för tiden, vilket, i förbigående sagt, just icke var någon så riktig uppgift.

— Ni tror således, att den skall säljas lättare, sedan förändringarna blivit gjorda?

— Ja. Intrigen är ny och väl genomförd — språket bra och så vidare, var mr Dashwoods artiga svar.

— Vad brukar ni — det vill säga, vilken ersättning —, började Hanna, som icke rätt visste, huru hon skulle uttrycka sig.

— Ah, jaså — jo vi ge från tjugufem till trettio dollars för sådana här saker, och betala dem, då de komma ut, svarade mr Dashwood, som om han alldeles glömt bort denna punkt, och det påstås, att sådana småsaker ofta falla redaktörer ur minnet.

— Nåväl! Ni kan ta den, sade Hanna i det hon med belåten min gav honom manuskriptet tillbaka; ty efter att ha arbetat för en dollar spalten, tycktes till och med tjugufem vara en bra betalning.

— Får jag säga min vän, att ni tar emot något mera, ifall hon har någon, som är bättre än denna? frågade Hanna, som var omedveten om, att hon förtalat sig en smula, och som blivit modigare genom sin framgång.

— Vi skola se på den, men kunna icke lova att taga emot den. Säg henne, att hon skall göra den kort och kryddad och icke bry sig om moralen. Vilket namn ämnar er vän sätta under berättelsen? frågade han i en likgiltig ton.

— Intet namn alls, med er tillåtelse; ty hon vill ej