någon sorg, »satt den med huvudet under vingen» och han vände blott den soliga sidan åt världen. Det fanns fåror i hans panna, men tiden tycktes dock hava rört vid honom med lätt hand, ihågkommande, huru god han var mot andra. De behagliga linjerna omkring hans mun voro blott minnen efter många vänliga ord och muntra skratt; hans ögon voro aldrig kalla eller hårda, och den varma, kraftiga tryckningen av hans stora hand var vältaligare än ord.
Själva hans kläder tycktes ha någonting av hans vänliga natur, ty de sågo så bekväma ut och tycktes önska att han skulle känna sig ledig i dem. Hans stora väst visste, att ett stort hjärta klappade under den; hans grova rock hade ett sällskapligt utseende, och de svällande fickorna utvisade tydligt, att små händer gingo tomma in i dem och kommo ut fulla; till och med hans stövlar hade ett välvilligt utseende, och hans kragar voro aldrig styva och skavande, som andra människors.
— Däri består det! sade Hanna till sig själv, då hon slutligen upptäckte, att verklig välvilja mot medmänniskor förskönar och förädlar till och med en fetlagd tysk lärare, som slevar i sig sin middag, stoppar sina strumpor och är belastad med namnet Bhaer.
Hanna satte högt värde på godhet, men hon ägde också den hos kvinnan så vanliga beundran för intelligens, och en liten upptäckt, som hon gjorde angående professorn, ökade mycket hennes aktning för honom. Han talade aldrig om sig själv, och ingen visste, att han i den stad, där han var född, hade blivit mycket ärad och uppskattad för sin lärdom och rättrådighet, förrän en av hans landsmän kom för att hälsa på honom och under ett samtal med miss Norton avslöjade detta angenäma faktum. Av henne fick Hanna höra det och tyckte desto bättre om det just därför, att mr Bhaer aldrig själv nämnt därom. Hon kände sig stolt över att veta, att han i Berlin var en uppburen professor, fastän han i Amerika blott var en fattig språklärare, och hans hårda, strävsamma liv fick
