hade han nämligen en soldatmössa av papper på huvudet, som Tina satt på honom, och som han hade glömt att taga av sig. — Nog syns det, att han inte koketterar framför spegeln, innan han kommer ned, tänkte Hanna småleende, under det han sade »got afton» och allvarligt satte sig ned, fullkomligt omedveten om den löjliga kontrasten emellan hans ämne och hans huvudbonad. Han skulle nämligen läsa »Wallensteins död».
Hanna sade ingenting, då hon fick se mössan, ty hon tyckte om att höra det högljudda, hjärtliga skratt, i vilket han alltid brast ut, då det hände någonting lustigt. Hon ville därför låta honom själv göra upptäckten, men glömde snart hela saken, så fängslad blev hon av att höra honom läsa detta Schillers mästerverk. Efter läsningen kom lektionen, och den blev mycket livlig, ty Hanna var denna kväll vid ovanligt glatt lynne, och skälmen lyste ur hennes ögon då de föllo på pappersmössan. Professorn undrade vad som gick åt henne och höll slutligen upp för att fråga med en min av mild förvåning:
— Mees Marsch, varför skrattar ni er lärare mitt i ansiktet? Ni icke hava respekt för mig, efter ni uppföra er så illa?
— Hur kan jag ha respekt för er, sir, då ni glömt att ta av er mössan? sade Hanna.
Den tankspridde professorn lyfte handen till huvudet och fick fatt i den lilla pappersmössan. Han tog den av sig, såg på den ett ögonblick, kastade sedan huvudet tillbaka och skrattade av full hals. — Å, jag vet hur hon kommit dit! Det är den där lilla yrhättan Tina, som styr ut mig som en galning med den här mössan. Dock, det gör ingenting; men ni får akta er, ty om lektionen ej går bra, så får ni bära mössan.
Men lektionen gick ej alls under några minuter. Bhaer fick nämligen se en plansch på mössan, och då han brett ut den, sade han med ett utseende av största avsky:
— Jag skulle önska, att sådana tidningar icke komme in här i huset, ty de äro ej för barn att se på eller passande
