hem att fara till, sade han, då hon berättade honom att hon skulle resa snart, satt sedan tyst i ett hörn och ryckte sig i skägget. Detta tilldrog sig aftonen före hennes avresa, då hon hade en liten mottagning.
Som hon skulle resa tidigt, tog hon farväl av dem alla på aftonen, och då hon kom till professorn, sade hon varmt:
— Nu måste ni lova att komma och hälsa på oss, ifall ni någonsin har edra vägar åt det hållet; vill ni göra det? Jag skall aldrig förlåta er, om ni far förbi, ty jag vill, att alla de mina skola känna min vän.
— Vill ni det? Skall jag komma? frågade han och såg på henne med ett forskande uttryck i blicken, som hon icke märkte.
— Ja, kom nästa månad; då tager Laurie graden, och ni skall ha nöje av promotionen såsom någonting nytt för er.
— Är det er bästa vän, om vilken ni talar? frågade han med förändrad ton.
— Ja, Laurie är min gosse. Jag är mycket stolt över honom och skulle önska, att ni finge se honom.
Hanna såg upp i detsamma, fullkomligt omedveten om någonting annat än sitt eget nöje vid tanken på att få göra dem bekanta med varandra. Någonting i mr Bhaers ansikte påminde henne plötsligt om, att hon i Laurie kanske skulle finna mera än en »bästa vän», och just därför, att hon särskilt önskade att icke se förlägen ut vid denna tanke, började hon ofrivilligt att rodna, och ju mer hon förargade sig över sig själv, desto rödare blev hon. Om hon ej hade haft Tina på sitt knä, hade hon ej vetat huru hon skulle burit sig åt. Men lyckligtvis ville barnet omfamna henne, och då lyckades hon att dölja sitt ansikte ett ögonblick och hoppades, att professorn icke märkt något. Men det hade han, och han hämtade sig åter från denna ögonblickliga ängslan och återfick sitt vanliga uttryck, då han hjärtligt sade:
— Jag fruktar, att jag ej får tid att resa, men jag önskar vännen mycken framgång och er all möjlig lycka.
