Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
LOUISA M. ALCOTT

soners beröm eller klander skall bliva henne till stor nytta, även om hon inte skulle förtjäna så mycket pengar.

— Ja, sade Hanna och rynkade pannan, du har slagit huvudet på spiken, mamma. Jag har bråkat så länge med den här boken, att jag inte vet själv om den är bra eller dålig eller intetdera. Det skall bli mig en stor hjälp att få personer, som opartiskt och lugnt läsa den och sedan säga mig, vad de tänka om den.

— Du skall icke utesluta ett enda ord av vad du skrivit! Du skulle alldeles förstöra boken, om du gjorde det, ty berättelsens största behag ligger mycket mera i skildringen av personernas karaktär än i deras handlingar, och alltsammans skulle blott bli en enda röra, om det inte får vara, som det nu är, sade Margret, som fullt och fast trodde, att denna bok var den utmärktaste roman, som någonsin blivit skriven.

— Men mr Allan säger: »uteslut förklaringarna, gör den kort och full av handling, och låt personerna berätta historien», avbröt Hanna i det hon läste upp förläggarens brev.

— Gör som han säger; han vet vad som lättast säljes, men det göra icke vi. Skriv en god, populär bok, som inbringar dig så mycket pengar, du kan få. Sedermera, då du har fått ett namn, kan du våga gå dina egna vägar och ha filosofiska och metafysiska personer i dina romaner, sade Amy, som såg saken från den rent praktiska sidan.

— Gott, svarade Hanna, men om mina personer äro filosofiska och metafysiska, så är det icke mitt fel; ty jag själv förstår mig inte på sådant, mer än vad jag ibland får höra av pappa; och om jag någon gång skulle komma med hans åsikter i mina romaner, så är det så mycket bättre för mig. Men, Betty, vad säger du om saken?

— Jag skulle tycka om att se den tryckt snart, var allt vad Betty sade, och hon smålog, då hon sade det; men hon hade omedvetet lagt vikt på det sista ordet, och hennes ögon sågo i sin barnsliga uppriktighet så bedjande ut, att Hanna för ett ögonblick kände sitt hjärta isas av en aningsfull bävan, som kom henne att bestämma sig för att göra sitt lilla vågspel »snart».