spiritualism och hämtat mina karaktärsskildringar ur verkliga livet, kan jag icke förstå huru denna kritik kan vara riktig. En annan säger: »Det är en av de bästa amerikanska romaner, som på många år blivit utgiven.» (Jag vet nog att det ej är händelsen.) Den säger: »att, ehuru originell och skriven med stor kraft och känsla, är det likväl en farlig bok». Det är den icke! Några göra narr av den, andra prisa den över hövan, men alla äro ense om, att jag har framställt djupsinniga teorier, då jag endast skrev för mitt nöjes och pengarnas skull. Jag önskar att jag hade låtit trycka berättelsen i sin helhet eller också icke alls, ty jag hatar att bli så förfärligt orättvist bedömd.
Hennes familj och hennes vänner uppmuntrade henne i rikt mått med tröst och beröm, men det var likväl en svår tid för en så känslig och modig flicka som Hanna, vilken hade menat så väl och synbarligen gjort så illa. Men det gjorde henne gott när personer, vilkas omdöme hade ett verkligt värde, kritiserade hennes arbete, ty sådant är en författares bästa uppfostran, och då den första smärtan var över, kunde hon skratta åt den stackars lilla boken, men likväl tro på dess framgång och känna sig förståndigare och starkare just för de knuffars skull, som hon hade fått.
— Det skall icke döda mig, att jag icke blivit ett snille som Keats, sade hon modigt; ty åtminstone tycks det som om uppfinningsförmågan blivit mig beskärd, då man förklarar de scener, som jag själv gjort upp i min egen dumma hjärna, för förtjusande, utmärkt naturliga, sanna och älskliga, men däremot alla dem, som äro tagna ur verkliga livet, för omöjliga och galna, och med detta vill jag trösta mig, och så fort jag blir färdig, skall jag komma med en ny bok!
