av geléet rann från burk till burk, en annan del låg på golvet och den tredje brände helt hurtigt vid på spisen. Lotty åt i all sköns lugn och med teutonisk flegma bröd och vinbärssaft, ty geléet var ännu i ett lika hopplöst flytande tillstånd; mrs Brooke satt med förklädet över huvudet och grät förtvivlat.
— Mitt kära barn, vad i all världen är det? utropade John, rusande in med en förfärlig föreställning om skållade händer eller några nyss anlända sorgliga underrättelser och med en hemlig bävan vid tanken på gästen i trädgården.
— Ack, John, jag är så varm, trött, förargad och uttråkad! Jag har hållit på med det här tills jag blev alldeles förbi. Kom och hjälp mig, ty annars dör jag! utropade den uttröttade husmodern och kastade sig till hans bröst, i det hon, i ordets fullaste bemärkelse, gav honom en söt välkomsthälsning, ty hennes köksförkläde hade blivit döpt på samma gång som golvet.
— Vad är det som gör dig så ledsen, älskade? Har någonting förfärligt hänt? frågade den ängslige John, i det han ömt kysste kullen på den lilla mössan, som satt alldeles vriden på sned.
— Ja, snyftade Margret med förtvivlan.
— Berätta mig fort vad det är! Gråt ej; jag kan uthärda allting utom att se dig gråta. Vad är det, älskade?
— Ge-ge-geléet vill ej stelna, och jag vet icke vad jag skall göra!
John Brooke skrattade då så, som han sedermera aldrig vågade skratta, och den muntre Scott, smålog ofrivilligt, då han hörde det hjärtliga skrattet, vilket rågade måttet i den stackars Margrets sorgekalk.
— Är det allt? Slå ut det genom fönstret och plåga ingen vidare med det! Om du vill, så skall jag köpa dig flera burkar fulla med gelé, men för himlens skull bliv inte hysterisk, ty jag har tagit Scott med mig hem till middag och —
John hann icke längre, ty Margret knuffade undan honom och, knäppande ihop händerna med en tragisk åtbörd, kastade hon sig i en stol, i det hon med en
