Hoppa till innehållet

Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60
LOUISA M. ALCOTT

sällan nödvändiga, men de hade ju också kostat så litet, och det var ej värt att vidare gräma sig över någonting sådant, och på detta vis förökades omärkligt småsakerna, och då de gingo i bodarna, var hon icke längre bara en passiv åskådarinna. Men småsaker kosta mer än man kan tro, och då hon vid månadens slut gjorde upp sina räkningar, så blev hon riktigt förskräckt för slutsumman. John hade mycket att göra den månaden och lämnade henne räkningarna, den följande var han borta och den tredje skulle den stora räkningen för hela kvartalet göras upp, och Margret glömde det aldrig. Några dagar förut hade hon gjort en förfärlig sak och det tyngde på hennes samvete. Sally hade köpt siden, och Margret brann riktigt av begär att också köpa sig en ny klänning, just en vacker ljus klänning att ha på bjudningar; hennes svarta sidenklänning var så simpel, och att ha tunna klänningar på supéer passade endast för flickor. Tant March gav alltid flickorna tjugufem dollars var på nyåret, det var blott en månads väntan till den tiden, och här var ett så vackert lilafärgat siden, som såldes för nedsatt pris, och hon hade pengar, om hon bara tordes köpa det. John sade alltid, att vad som var hans var även hennes, men skulle han anse det rätt, ifall hon icke endast gav ut de väntade tjugufem, utan även andra tjugufem ur hushållskassan. Detta var just frågan.

Sally hade uppmanat Margret att köpa tyget och erbjudit henne få låna pengar, och med de bästa avsikter i världen hade hon frestat Margret mer än hennes krafter kunde motstå. I ett olycksbringande ögonblick lade bodherrn tyget i djupa veck och höll det vackert skimrande sidenet för hennes ögon, sägande:

— Jag försäkrar er, min fru, att det säljes så billigt, att ni nästan får det för halva värdet, varpå hon svarade: Jag tar det, och så klipptes det av, betalades, och Sally var förtjust och Margret skrattade, liksom hon gjort en sak, som ej hade det minsta att betyda, men då hon gick ur boden kände hon, som om hon stulit någonting och polisen varit efter henne. Då hon kom hem, försökte