— Älskade John, jag skäms för att visa dig min bok, ty jag har på sista tiden verkligen varit oförsvarligt slösaktig. Emedan jag är så mycket borta, behöver jag, som du vet, många saker, och Sally råder mig därför alltid att köpa allt vad jag behöver, och därför har jag gjort det. Med mina nyårspengar kan jag till en del betala vad jag köpt; men jag var ledsen sedan jag hade gjort det, ty jag visste, att du skulle tycka, att jag gjort orätt.
John skrattade och drog henne fram till sig, i det han glatt sade: — Gå ej och göm dig, jag skall ej slå dig, om du köpt dig ett par fina handskskinnskängor; jag är tvärtom stolt över min hustrus fötter och bryr mig icke om, om hon betalar åtta eller nio dollars för sina kängor, blott de äro bra.
En av hennes sista »småsaker» hade just varit kängor, och medan John talade, hade hans öga råkat falla på den posten.
Ack, vad skall han säga, då han kommer till dessa förfärliga femtio dollars? tänkte Margret, i det en rysning genombävade henne;
— Det är allt värre än kängor, det är en sidenklänning, sade hon med förtvivlans lugn, ty hon önskade att så snart som möjligt ha stått över det värsta.
— Nåväl, kära du, hur stor är den »fördömda slutsumman», som mr Mantiline säger?
Detta lät icke likt John, och hon visste, att han såg på henne med denna ärliga blick, vilken hon ända tills nu ständigt varit så färdig att möta och besvara med en lika fri och öppen. Hon vände om bladet i boken, och i detsamma vände hon bort huvudet, under det hon pekade på summan, som nog skulle varit stor nog utan de femtio, men ökad med dessa, föreföll henne fasaväckande. Under några minuter var det fullkomligt tyst i rummet, sedan sade John långsamt — men hon kände på sig, att det kostade honom stor ansträngning att icke låta missnöjd.
— Nå, jag tror ej, att femtio dollars äro så mycket för en klänning, då man tager i betraktande alla de gar-
