förmådde säga på en lång stund. Sedan vände han sig till fruntimren med en bedjande blick, som var högst komisk att se, och sade: Vill någon fort komma och ta dem, jag är färdig att skratta och då skulle jag släppa dem.
John kom sina barn till hjälp och marscherade upp och ned i rummet, med ett barn på vardera armen, som om han redan varit invigd i barnskötselns hemligheter, medan Laurie skrattade tills tårarna runno utför hans kinder.
— Var det inte ett utmärkt påhitt? Jag ville inte, att de skulle berätta det för er, ty jag hade föresatt mig att överraska er, och jag smickrar mig med att ha lyckats, sade Hanna, då hon äntligen fick igen andan.
— Jag har aldrig blivit mera förbluffad i hela mitt liv. Är det inte roligt? Är det gossar? Vad skola de heta? Låt mig se på dem en gång till. Stöd mig, Hanna, ty, vid min ära, är det inte en för mycket för mig, sade Laurie, betraktande barnen med minen hos en stor, välvillig newfoundlandshund, då han ser på ett par kattungar.
— Det är gosse och flicka. Äro de inte vackra? sade den stolte fadern, som med strålande ögon såg på de små röda barnen liksom de varit obevingade änglar.
— De äro de märkvärdigaste barn jag någonsin sett. Vilketdera är gossen? frågade Laurie och böjde sig som en båge för att granska underverken.
— Amy, sätt, som det brukas i Frankrike, ett blått band på gossen och ett rött på flickan, så kan du alltid hålla reda på dem. För övrigt har det ena barnet bruna, det andra blå ögon. Kyss dem, onkel Laurie, sade den skälmaktiga Hanna.
— Jag är rädd, att de icke skulle tycka om det, sade Laurie med ovanlig blyghet i sådana saker.
— Det göra de visst, ty nu äro de vana vid det Gör det genast, min herre, sade Hanna, rädd att han möjligen kunde föreslå en representant.
Laurie förvred sitt ansikte och tryckte med tillspetsade läppar en lätt kyss på vardera av de små kinderna, vilket framkallade en ny skrattsalva och kom barnen att skrika.
