— Jag är fullkomligt olycklig; men om du anser mig presentabel, så dör jag lycklig.
— Du är utmärkt bra. Vänd dig nu långsamt omkring, så att jag riktigt får granska dig noga.
Hanna vände sig omkring, och Amy gjorde några förbättringar här och där; sedan gick hon några steg tillbaka, lade huvudet på sned och sade helt förtjust: — Ja, du är förträfflig, och ditt huvud kunde jag ej önska bättre, ty den vita hatten och den skära rosen äro förtjusande. Skjut tillbaka axlarna och håll händerna ledigt, det gör ingenting om handskarna klämma litet. Det är en sak, som du gör bra, Hanna, och det är ditt sätt att bära din schal — jag kan inte göra det så bra, men det är mycket vackert att se dig bära upp den, och jag är glad att miss Norton gav dig den där vackra schalen; den är visst inte dyrbar, men den ser präktig ut, och de där vecken över armen falla riktigt artistiskt. Sitter min schalsnibb riktigt, och har jag fäst upp min klänning jämnt? Jag tycker om att visa mina kängor, ty mina fötter äro vackra, fastän min näsa inte är det.
— Du är alltid vacker och glad, sade Hanna, i det hon satte handen för ögonen som en kikare och med en kännares min betraktade den blåa plymen mot det gula håret. Var så god och säg, mademoiselle, om jag skall släpa min klänning i dammet eller hålla upp den?
— Håll upp den, då du går, men släpp ned den, då du kommer in. Det tager sig bäst ut på dig, då den släpar, och du måste lära dig att med behag låta kjolarna släpa. Du har inte knäppt hela manschetten; gör det genast. Du skall aldrig se riktigt klädd ut, om du inte är noga med småsaker, ty det är de, som utgöra det förtjusande hela.
Hanna suckade och lyckades rycka knapparna ur sin handske, då hon försökte knäppa manschetten; men slutligen voro bägge färdiga att segla av och sågo ut som »vackra målningar», sade Elsa, då hon hängde ut genom fönstret för att se på dem.
— Snälla Hanna, nu får du lov komma ihåg, att
