TJUGONDE KAPITLET.
Överraskningar.
Det var i skymningen, och Hanna var alldeles ensam; hon låg på den gamla soffan, betraktade elden och tänkte. Att på detta sätt tillbringa skymningen utgjorde hennes största nöje; ingen störde henne, och hon brukade ligga där med Bettys lilla röda kudde under huvudet och göra upp idéer till sina berättelser, drömma vakna drömmar eller ägna kärleksfulla tankar åt den av systrarna, som aldrig tycktes vara långt borta. Hon såg trött, allvarsam och nästan sorgsen ut, ty dagen därpå var det hennes födelsedag, och hon tänkte på huru fort åren gingo, huru gammal hon blev och huru litet hon hade uträttat. Nära tjugufem och ingenting uträttat på en så lång tid! Men hon misstog sig häruti; ty det fanns mycket, som hon hade uträttat, och med tiden insåg hon detta och var tacksam därför.
— En gammal mamsell! — det blir min lott. En litterär gammal mö, med familj bestående av: en penna till man, en hop berättelser till barn, och tjugu år härefter en smula rykte kanske, sedan jag, som den stackars Johnson, är gammal och icke kan njuta av ryktbarheten, ensam och icke kan dela den med någon, oberoende och icke behöver den. Men jag behöver icke bli varken ett surmulet helgon eller en självisk syndare, och jag är övertygad, att gamla flickor hava det mycket trevligt, blott de bli vana vid sin ställning; men — här suckade Hanna, liksom denna utsikt icke varit någonting särdeles inbjudande, vilket den också sällan är i början, och trettio år tyckas vara slutet på allting för den tjugufemåriga; men det är likväl icke så farligt som det ser ut, ifall man inom sig har någonting varpå man kan stödja sig. Vid tjugufem år börja flickor tala om att de äro gamla ungmör, men i hemlighet föresätta de sig att icke förbli ogifta. Vid trettio år tala de icke mera om sin ålder, utan underkasta sig lugnt sitt
