genom några av dessa puts, varmed de kära, smutsiga, stygga små ungarna plåga och tjusa sina föräldrar.
Margret hade sina moraliska principer och försökte följa dem; men vilken moder har väl någonsin bestått provet mot de intagande föreställningskonsterna, de kvicka undflykterna eller den lugna djärvheten hos dessa män och kvinnor en »miniature», som så tidigt visa sig som skickliga och fulländade skådespelare?
— Du får inte mera russin, Demi, ty då blir du sjuk, säger mamma till den unge mannen, vilken med en aldrig felande regelbundenhet erbjuder henne sin tjänst i köket på plumpuddingsdagar.
— Ja tyttej om att bli suk.
— Men jag vill inte att du skall bli sjuk — gå därför härifrån och hjälp Daisy att göra små pastejer.
Han gick långsamt därifrån, men hans oförrätter grodde i sinnet på honom, och så fort ett tillfälle erbjöd sig, ville han ta skadan igen och överlista sin mamma genom en slug uppgörelse.
— Nu ha ni varit snälla barn, och jag skall spela för er allt vad ni vilja, sade Margret, då hon förde sina köksbiträden uppför trappan, sedan puddingen kommit ordentligt i kokning i grytan.
— Ä de riktigt sant, mamma? frågade Demi, som fick en lysande idé i sitt nedmjölade huvud.
— Ja, riktigt sant! Jag skall nu göra allt vad ni önska, svarade den kortsynta modern och gjorde sig beredd att få sjunga: De tre små kattorna åtminstone sex gånger, eller att gå med barnen till en sockerbagare för att köpa »för en penny namnam» utan att härvid taga i betraktande varken väder eller tid. Men Demi förbluffade henne med sitt lugna svar.
— Då skola vi gå ned och äta upp alla jussina.
Tant Hanna var bägge barnens förnämsta lekkamrat och förtrogna, och dessa tre vände ibland upp och ned på det lilla huset. Tant Amy var ännu alltför främmande för dem, tant Betty övergick snart till ett dunkelt, angenämt minne, men tant Hanna var en levande verklighet, och
