på minsta sätt på Hannas förändrade utseende eller uttryckte ringaste förvåning över att se professorns hatt nästan var afton ligga på familjens salsbord. Men i hemlighet fröjdade han sig och längtade efter den tid, då han skulle kunna giva Hanna en servis, på vilken funnos en björn och en knölpåk, såsom ett passande sköldemärke.
Under fjorton dagars tid kom och gick professorn med en fästmans regelbundenhet, sedan uteblev han tre hela dagar utan att på något sätt låta höra av sig, ett uppförande som kom alla att se allvarsamma ut och gjorde Hanna först tankfull, sedan — mycket vresig.
— Han har väl blivit alldeles uttråkad, kan jag tro, och rest lika plötsligt som han kom. Nå, mig gör det naturligtvis ingenting; men jag tycker bara, att han borde ha kommit och tagit avsked av oss som en gentleman, sade hon till sig själv, med en förtvivlad blick bortåt porten, under det hon klädde sig en dyster eftermiddag för att göra sin vanliga promenad.
— Det är bäst att du tar det lilla paraplyet, kära barn, det ser ut att bli regn, sade modern, som såg att hon hade sin nya hatt på sig, men icke ville göra någon häntydning på den saken.
— Ja, mamma lilla. Behöver du någonting från staden? Jag måste gå dit och köpa mig litet papper, svarade Hanna, i det hon ordnade rosetten under hakan framför spegeln såsom en ursäkt för att hon icke såg på modern.
— Ja, jag behöver litet kyprad linneväv, ett synålsbrev nummer nio samt två alnar smala gröna band. Har du tagit på dig dina tjocka kängor och satt någonting varmt under kappan?
— Jag tror det, svarade Hanna tankspritt.
— Om du händelsevis skulle träffa mr Bhaer, så bed honom följa med dig hem och dricka te; jag riktigt längtar efter den snälle mannen, tillade mrs March.
Hanna hörde detta, men gav intet svar, utan kysste blott modern och gick sin väg, under det hon med innerlig tacksamhet och trots sitt bedrövade hjärta tänkte:
Vad hon är god emot mig! Huru bära sig flickor åt,
