Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
298
LOUISA M. ALCOTT

som icke hava några mödrar, som hjälpa dem i deras bekymmer?

Modeaffärerna voro ej belägna i den del av staden, där grosshandelskontor, banker och dylika inrättningar funnos, där herrar mest hålla till; men Hanna befann sig i denna stadsdel, innan hon ännu hade uträttat ett enda ärende; hon gick sakta framåt liksom hon väntat på någon och betraktade noga verktyg och järnsaker i ett fönster och prover på ull i ett annat med för en kvinna högst ovanligt intresse; stupade över kuttingar, var nära att bli kullkastad av nedhissade balar och blev utan omständigheter undanskuffad av arbetskarlar, vilka sågo ut som om de hade tänkt: Vad tusan har hon här att göra! En regndroppe på hennes kind återkallade hennes tankar från svikna förhoppningar till förstörda hattband, ty regndropparna fortforo att falla, och som hon dock var kvinna, ehuru kär, kände hon, att, oaktat det var försent att rädda hjärtat, kunde hon likväl ännu rädda hatten. Nu kom hon ihåg det lilla paraplyet, som hon, i brådskan att komma i väg, hade glömt att taga med sig; men ångern tjänade nu ingenting till, och det enda hon kunde göra var att antingen låna ett paraply eller underkasta sig att bli genomvåt. Hon såg upp på den alltmer mulnande himlen och ned på sina röda band, som redan fått flera fläckar; därefter såg hon framåt den långa, smutsiga gatan, och slutligen kastade hon en lång, dröjande blick på ett visst smutsigt magasin med »Hoffman, Swartz & C:o» över dörren och sade sedan till sig själv med en allvarligt förebrående min:

— Det är just lagom åt mig! Vad behöver jag sätta på mig mina bästa kläder och komma spökandes hit ned i hopp att få se honom. Hanna, jag skäms för dig! Nej, du skall icke gå dit och låna något paraply eller av hans vänner söka få veta, var han är. Du skall traska i väg i regnet och uträtta dina ärenden, och om du tar döden på dig och förstör din hatt; så är det inte mer än du förtjänat. Seså, framåt!

Och därmed rusade hon så häftigt tvärs över gatan,