Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
299
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

att hon med knapp nöd undgick att bli överkörd av en förbifarande vagn och kastade sig rakt i armarna på en ståtlig gammal herre, som såg dödligt förolämpad ut och sade: Jag ber om förlåtelse, min fru. En smula förskräckt ursäktade sig Hanna, bredde ut näsduken över sina ömtåliga band och, skjutande frestelsen ifrån sig, skyndade hon framåt alltmera våt omkring fotlederna och under många sammanstötningar av paraplyer över huvudet. Slutligen fästes hennes uppmärksamhet vid den omständigheten, att ett något illa medfaret, blått paraply skyddande kvarblev över hennes oskyddade hatt, och då hon såg upp, varseblev hon mr Bhaer som såg ned på henne.

— Jag tyckte mig känna igen den själsstarka damen, som så modigt gick förbi de många hästhuvudena och vandrade så raskt i den djupa smutsen. Vad gör ni härnere, min vän?

— Jag är ute och handlar.

Mr Bhaer smålog, då han kastade ögonen på insaltningsmagasinet på ena sidan och läderfabriken på den andra, men han sade blott artigt:

— Ni icke hava något paraply. Får jag lov att följa med er och bära edra paket?

— Ja, jag tackar.

Hennes kinder blevo härvid lika röda som hennes hattband, och hon undrade vad han tänkte om henne, men hon grubblade ej länge därpå, ty i nästa ögonblick fann hon sig vandrande arm i arm med professorn, och det föreföll henne nu som om solen helt hastigt kommit fram och lät sina strålar med en ovanlig glans lysa över världen och en fullkomligt lycklig kvinna som traskade i vätan.

— Vi trodde att ni hade rest, sade Hanna plötsligt, ty hon visste, att han såg på henne; hennes hatt var icke stor nog för att dölja hennes ansikte, och hon fruktade att han skulle finna den glädje, hon förrådde, kvinnlig och omotiverad.

— Trodde ni, att jag skulle resa utan att säga farväl till dem, som ha varit så himmelskt goda emot mig? frå-