— Ah! Men jag fruktar, att vi icke komma att träffas ofta, ty platsen är i Västern.
— Så långt bort! sade Hanna och överlämnade därmed sin klänning och sina kjolar åt deras öde, liksom det icke vidare bekymrat henne, vad det blev av hennes kläder eller ens henne själv.
Mr Bhaer kunde läsa många språk, men han hade ännu icke lärt att läsa kvinnohjärtat. Han smickrade sig med, att han kände Hanna tämligen väl, och blev högeligen förvånad över de motsägelser i röst och sätt, som hon i hastig följd ådagalade den dagen, ty under en halvtimme visade hon minst tio olika slags lynnen. Då hon mötte honom, såg hon förvånad ut, oaktat det icke var möjligt att låta bli att misstänka, att hon hade kommit enkom för den sakens skull. Då han bjöd henne armen, tog hon den med en blick, som fyllde hans hjärta med förtjusning; men då han frågade, om hon hade saknat honom, gav hon ett så kallt och stolt svar, att han intogs av förtvivlan. Då hon hörde den lycka, som hänt honom, var hon färdig att klappa händerna; — var den glädjen endast för gossarnas skull? Sedan då hon hörde var han ämnade slå ned sina bopålar, sade hon: Så långt bort! med en ton av förtvivlan, som lyfte honom till hoppets tinnar; men i nästa ögonblick knuffade hon ned honom igen och sade med en ton, som om hon varit helt och hållet upptagen av sina affärer:
— Här är det jag skall uträtta mina ärenden; vill ni komma med in? Det skall inte dröja länge.
Hanna var mycket stolt över sin skicklighet i att göra uppköp, och den här gången önskade hon särskilt slå an på sin följeslagare genom den omtanke och skyndsamhet, varmed hon skulle uträtta sina affärer. Men till följd av den oro, vari hon befann sig, gick allt på tok; hon slog omkull en bricka med synålar, glömde att linneväven skulle vara »kyprad», och kom ej ihåg detta, förrän den redan var avklippt, räknade miste när hon skulle betala, och, till råga på sin skam, begärde hon band vid kalikådisken. Mr Bhaer stod bredvid, såg hennes rodnad och misstag,
