Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
302
LOUISA M. ALCOTT

och, under det han gav akt på detta, tycktes hans egen förvirring skingra sig, ty han började inse, att vid somliga tillfällen kvinnor, liksom drömmar, äro fulla av motsatser.

Då de kommo ut, stack han med ett gladare utseende paketet under armen och traskade i vattpussarna, som om han på det hela taget riktigt hade njutit därav.

— Skulle vi inte göra några små uppköp åt barnen också och hava en avskedsfest, om jag i afton kommer till ert angenäma hem på avskedsbesök? frågade han, stannande framför ett fönster fullt med frukt och blommor.

— Vad skola vi köpa? frågade Hanna utan att låtsa giva akt på sista delen av hans tal, och inandades den blandade lukten av frukt och blommor med låtsad förtjusning, då de gingo in.

— Få de äta apelsiner och fikon? frågade mr Bhaer med faderlig uppsyn.

— De äta om de få några.

— Äter ni nötter?

— Ja, som en ekorre.

— Rhenska druvor; ja, i dem måste vi dricka fäderneslandets skål!

Hanna rynkade pannan vid detta slöseri och frågade honom, varför han inte kunde köpa en korg dadlar, några skålpund russin, en påse mandlar och därmed nog. Vid dessa ord konfiskerade mr Bhaer hennes börs, tog fram sin egen och avslutade handeln med att köpa några skålpund druvor och en vacker tusensköna i kruka.

Sedan efter att ha proppat sina fickor fulla med de knöliga paketen och givit Hanna blomkrukan att bära, spände han upp det gamla paraplyet, och de fortsatte sin vandring.

— Miss March, jag haver en stor gunst att be er om, sade professorn efter en halvtimmes våt promenad.

— Ja, sir, svarade Hanna, vars hjärta började slå så hårt, att hon fruktade, han skulle höra det.

— Jag är nog djärv att be er därom, trots regnet, men det sker därför, att jag har så kort tid på mig.