— Men du var så ivrig att få resa, och jag lovade att du skulle få det, så fort du hade gått igenom gymnasiet.
— Å, men jag ämnade aldrig fara ensam! svarade Laurie och gick häftigt upp och ned i rummet med ett uttryck, som det var väl, att hans farfar icke såg.
— Jag har inte bett dig resa ensam; det finns någon, som när som helst och med glädje skall följa med dig, om det än vore till världens ända.
— Vem då, sir? frågade han, i det han stannade tvärt.
— Jag själv.
Laurie gick genast fram till den gamle, räckte ut sin hand och sade med bruten röst:
— Jag är en självisk usling; men … du vet … farfar …
— Ja, vid gud, nog vet jag det, ty jag har själv genomgått detsamma i min ungdom, och längre fram var det samma historia med din far. Sätt dig nu lugnt, min käre gosse, och hör på min plan. Den är redan uppgjord och kan genast sättas i verket, sade mr Laurence och höll därvid fast Laurie, som om han hade fruktat att han skulle slita sig en gång ifrån honom såsom hans far hade gjort.
— Nåväl, sir, vad är det? frågade Laurie, i det han satte sig ned utan minsta tecken till intresse i varken utseende eller röst.
— Det är affärer i London, som behöva ses efter; jag hade tänkt, att du skulle ta dem om hand; men jag gör det bättre själv, och härhemma kan Brooke mycket väl sköta om allting. Mina kompanjoner göra ju nästan allt, jag fortsätter blott, tills du kan inta min plats, och jag kan vara borta när som helst.
— Men ni avskyr resor, sir, och vid er ålder kan jag icke sätta det i fråga, sade Laurie, som var tacksam för hans uppoffring, men som mycket hellre ville fara ensam, om han nödvändigt skulle resa.
Mr Laurence förstod detta blott alltför väl och var ivrig att förekomma det, ty sonsonens sinnesstämning hade övertygat honom, att det icke var klokt att nu överlämna honom åt sig själv. Mr Laurence kvävde därför den helt
