satt på samma sätt, om han ej, vid en tillfällig paus, hade hört mrs Marchs röst ropa:
— Snälla Hanna, kom in, jag vill tala med dig.
Detta var just, vad Laurie längtade att få säga, fastän med en helt olika betydelse. Han kom av sig, musiken slutade med ett buttert ackord, och Laurie satt tyst i mörkret.
— Jag står ej ut med detta, mumlade den gamle herrn, i det han steg upp, och trevande sig fram till pianot, lade han en vänlig hand på vardera av Lauries bägge breda skuldror och sade med en röst så mild som en kvinnas:
— Jag vet det, min gosse, jag vet det!
Laurie teg ett ögonblick och utropade därefter häftigt:
— Vem har berättat det för er?
— Hanna själv.
— Nå, då är det slut! utropade han och skakade bort farfaderns händer med en otålig rörelse; ty ehuru tacksam för deltagandet, kunde Lauries manliga stolthet likväl icke fördraga en mans medlidande.
— Icke alldeles; jag önskar säga dig ännu en sak, och sedan skall det vara slut, svarade mr Laurence med ovanlig mildhet. Du har kanske icke någon särdeles stor lust att stanna hemma nu?
— Jag ämnar inte springa bort för en flickas skull. Hanna kan inte hindra mig ifrån att se henne, och det skall jag göra, så länge det behagar mig, avbröt Laurie med trotsig ton.
— Inte, om du är den gentleman, som jag anser dig för. Jag har även blivit sviken i mina förhoppningar, men flickan rår inte för det, och det enda du har att göra är att resa härifrån på någon tid. Vart vill du fara?
— Vart som helst. Jag bryr mig inte om, vad det blir av mig, svarade Laurie i det han steg upp med ett skratt, som skar i farfaderns öra.
— Bär det som en man och gå för Guds skull inte och gör någonting, som du sedan får ångra. Varför inte resa utomlands, som du ämnade, och försöka glömma?
— Det kan jag inte!
