— Man må gärna påstå, att jag ej äger kvinnans vekhet i allmänhet, men inte kan väl någon förneka, att jag i detta ögonblick uppfyller min bestämmelse, ty efter min uppfattning är det kvinnans skönaste plikt att avtorka tårar och bära bördor. Jag måste bära min andel, Fredrik, och hjälpa till att skaffa oss ett hem, och det måste du gå in på, ty i annat fall följer jag aldrig med dig, tillade hon beslutsamt, då han försökte återta sin börda.
— Vi få väl se. Har du tålamod att vänta länge ännu, Jo? Jag måste ännu bort och utföra mitt verk ensam. Jag får lov att först hjälpa mina gossar, ty icke ens för din skull kan jag bryta mitt ord till Minna. Kan du förlåta det och känna dig lycklig, under det vi hoppas och vänta?
— Ja, Jag vet att jag kan det, ty vi älska ju varandra, och då går allt annat lätt att bära. Jag har också min plikt och mitt arbete, och jag kunde inte ha någon glädje, om jag försummade dem, skedde det än för din skull — därför ser du, att vi varken behöva brådska eller vara otåliga. Du kan fullgöra ditt uppdrag därborta i Västern — jag mitt här — och bägge kunna vi vara lyckliga och hoppas på det bästa samt överlämna vår framtid i Guds händer.
— Ack, du ger mig så mycket hopp och mod, men jag hava ingenting att giva dig tillbaka annat än ett fullt hjärta och två tomma händer! utropade professorn alldeles överväldigad.
Hanna kunde aldrig lära att uppföra sig passande. Då han yttrade dessa ord, voro de just framme vid trappan, men hon lade genast sina bägge händer i hans och viskade ömt: — Nu äro de icke tomma, och sedan böjde hon sig ned under paraplyet och kysste sin Fredrik. Detta var ju förskräckligt! Men hon skulle gjort detsamma, om hela flocken av gråsparvar, som satt i häcken, hade varit mänskliga varelser; ty hennes hjärta var fullt, och hon var fullkomligt glömsk av allt utom sin egen lycka. Fastän det tillgick på ett så ofantligt okonstlat sätt, var det likväl det skönaste ögonblicket i deras liv, då de sålunda från
