mörker, storm och ensamhet fingo ta sin tillflykt till hemmets ljus, värme och frid, som tycktes tillropa dem ett glatt: »välkomna hem!» De hörsammade den tysta kallelsen, gingo in och stängde dörren efter sig.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Skördetid.
Hanna och hennes professor arbetade och väntade, älskade och hoppades ett helt år. De träffades ibland, och däremellan skrevo de sådana digra brev, att det ej var underligt, att priset på papper stegrades, påstod Laurie. Andra året började ganska dystert, ty deras utsikter hade icke ljusnat det ringaste, och tant March dog plötsligt. Men då deras första sorg var över — ty de hade verkligen hållit av den gamla damen, trots hennes skarpa tunga — funno de, att de hade skäl att glädjas, ty hon hade testamenterat Plumfield till Hanna, vilket medförde en hel här av ljusa förhoppningar.
— Det är ett gammalt vackert ställe och skall nog inbringa en ansenlig summa, ty naturligtvis ämnar du sälja det, sade Laurie, då de allesammans höllo på att tala om Plumfield ett par veckor efter tant Marchs död.
— Nej, det tänker jag inte, var Hannas bestämda svar, i det hon klappade den feta pudeln, vilken hon adopterat av aktning för hans förra härskarinna.
— Du ämnar väl inte bo där?
— Jo visst.
— Men, mitt kära barn, det är ett kolossalt hus, och det skulle fordras ofantliga summor för att underhålla och ställa det i ordning. Endast för att sköta bägge trädgårdarna, skulle det fordras två eller tre karlar, och vad jordbruket angår, antar jag, att det icke är Bhaers starka sida.
— Han skall nog försöka sköta det, om jag ber honom.
— Och du tror, att ni kunna leva på vad stället ger
