och det hoppas jag också med all säkerhet, att han en gång skall bli.
— Icke genom mig, sade Hanna bestämt. Han har Amy kvar, och hon skulle passa honom förträffligt — men jag har icke någon håg för sådant nu. Jag bryr mig icke om vad det blir av någon människa mer än dig, Betty, och du måste bli frisk.
— Ack, om du visste huru gärna jag ville bli det. Jag försöker, men för var dag blir jag svagare och känner med säkerhet, att jag aldrig skall bli frisk igen. Mitt onda går långsamt framåt; men det kan ej hejdas.
— Det skall hejdas — du får ej dö så snart — nitton år är för ungt, Betty, jag kan inte låta dig gå bort. Jag vill arbeta, bedja och sträva emot, och trots allt skall jag hålla dig kvar, ty det måste finnas något medel — det kan icke vara för sent. Gud kan icke vara så grym att ta dig ifrån mig, utropade den stackars Hanna upproriskt, ty hennes sinne var långt ifrån lika undergivet som Bettys.
Enkla, uppriktiga människor tala sällan om sin gudsfruktan, utan den visar sig snarare i handlingar än i ord och har vida större inflytande än predikningar och bedyranden. Betty kunde ej resonera över eller förklara tron, som gav henne mod och tålamod att avstå från livet och med glädje invänta döden. Likt ett förtroendefullt barn gjorde hon inga frågor, utan överlämnade allt åt Gud och naturen, allas vår fader och moder, och var fullt säker, att de, och endast de, kunde lära och styrka hjärta och sinne för detta livet och det tillkommande. Hon tillrättavisade icke Hanna med fromma talesätt, utan älskade henne endast så mycket mera för hennes varma kärleks skull och lärde därigenom blott att sätta så mycket högre värde på denna kärlek, från vilken vår Fader i himmelen ej vill avhålla oss, utan genom vilken han blott drager oss närmare till sig. Hon kunde ej säga: »Jag är glad att få gå bort», ty livet var henne mycket kärt; hon kunde blott sucka: »Jag skall försöka att vara nöjd», under
