det hon höll sig fast vid Hanna, då denna första bittra sorg kom över dem bägge.
Efter en stund sade Betty med återvunnet lugn:
— Du skall berätta dem detta, då vi komma hem.
— Jag tror, att de skola se det utan ord, suckade Hanna; ty nu föreföll det henne, som om Betty förändrades med varje dag.
— Kanske skola de icke göra det, ty jag har hört, att just de, som älska oss mest, ofta äro blinda i sådana saker, och om de ej skulle se det, skall du tala om det för dem i mitt ställe. Jag vill ej ha några hemligheter, och det är bäst att bereda dem. Margret har John och barnen, som trösta henne, men du måste trösta pappa och mamma, vill du icke det?
— Jo, om jag kan. Men, Betty, jag har ännu icke uppgivit allt hopp. Jag börjar tro, att det är en sjuklig fantasi, och du får inte tro, att det är så farligt, sade Hanna, som försökte att tala glatt.
Betty låg ett ögonblick och funderade, sedan sade hon på sitt lugna sätt:
— Jag vet ej, hur jag skall uttrycka mig, och jag skulle ej försöka att förklara vad jag menar för någon annan än dig, ty jag kan aldrig säga allt vad jag tänker till någon annan än min gamla Hanna. Men jag ville bara säga, att jag har en tro, att det aldrig var ämnat, att jag skulle leva längre. Jag är ej lik er andra, jag har aldrig gjort upp några planer om vad jag skulle göra, då jag blev stor, jag har aldrig tänkt på giftermål, som ni andra gjorde. Jag har aldrig kunnat tänka på mig annorlunda än som den lilla dumma Betty, som alltid höll sig hemma och ej kunde vara till någon nytta utom där. Jag har aldrig velat resa bort, och nu är det min hårda lott att lämna er alla. Jag är icke rädd, men det förefaller mig, som om jag skulle kunna komma att längta hem till er från själva himmelen.
Hanna kunde icke tala, och under flera minuter hördes intet annat ljud än vindens susning och vattnets plaskande.
En fiskmås på vita vingar och med silvervitt bröst
