därför icke vara ledsna, utan njuta av den korta tid vi ännu ha att vara tillsammans. Vi skola få lyckliga dagar, ty jag lider ej mycket, och jag tror, att det skall gå lätt, om du hjälper mig.
Hanna böjde sig ned och kysste det lugna ansiktet, och med denna tysta kyss invigde hon sig med kropp och själ åt Betty.
Hon hade haft rätt — då de kommo hem, behövdes inga ord, ty far och mor sågo nu tydligt det, som de bett till Gud att få slippa se. Trött efter sin korta resa gick Betty genast till sängs och sade, att hon var så glad över att vara hemma. Då Hanna kom ned, fann hon, att hon skulle bliva besparad att omtala Bettys hemlighet. Fadern stod och lutade huvudet mot kaminfrisen, och vände sig ej om, då hon kom in, men modern sträckte armarna mot henne, liksom för att söka hjälp, och Hanna gick att trösta henne utan att kunna yttra ett enda ord.
FJORTONDE KAPITLET.
Nya intryck.
Vid tutiden på eftermiddagen kan man få se hela den förnäma världen i Nizza spatsera på »Promenade des Anglais», som är en förtjusande plats. Längs den breda promenaden äro palmer, blommor och tropiska buskväxter planterade, på ena sidan har man havet och på den andra den stora körvägen, på båda sidor omgiven av hotell och villor, bakom vilka trädgårdar och vinkullar framskymta. Många nationer äro där representerade, många språk talas, många nationaldräkter bäras, och på vackra dagar är detta skådespel lika glatt och lysande, som någon karneval. Högdragna engelsmän, livliga fransmän, allvarliga tyskar, vackra spanjorer, fula ryssar, ödmjuka judar, fria och glada amerikanare ser man där, åkande, spatserande, pratande om nyheter och kritiserande den sist anlända celebriteten, — en Dickens, Ristori, Viktor Emanuel eller drottningen
