Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
LOUISA M. ALCOTT

på Sandwichsöarna. Ekipagen äro lika varierande som sällskapet och tilldraga sig lika mycken uppmärksamhet; isynnerhet de låga korgvagnarna, dragna av två ystra ponnyer samt med en liten jockej bakpå. Damerna köra alltid själva dessa åkdon och ha då eleganta nät över sina vida, fladdrande, rikt garnerade klänningar för att hindra dessa ifrån att alldeles översvämma de små åkdonen.

Längs utmed denna promenad spatserade på juldagen en reslig ung man, vilken långsamt gick framåt med händerna på ryggen och någonting frånvarande i ansiktsuttrycket. Han såg ut som en italienare, var klädd som engelsman och hade en amerikanares självständiga min — vilket allt sammanlagt gjorde, att många kvinnoögon med gillande blickar sågo efter honom, och åtskilliga sprättar i svarta sammetskläder, med ljusröda halsdukar, buffelhandskar och orangeblommor i knapphålen, ryckte på axlarna och avundades honom hans ståtliga utseende.

Där fanns en mängd vackra ansikten att beundra, men den unge mannen skänkte dem ingen uppmärksamhet, med undantag av en och annan blick på någon blond flicka eller dam klädd i blått. Snart vek han av från promenaden och stod ett ögonblick vid korsvägen, liksom obeslutsam, om han skulle gå och höra på musiken i »Jardin Publique» eller vandra utmed havsstranden bort till bergen. Det hastiga travet av hästfötter kom honom att se upp, i samma ögonblick som en av de ovannämnda små vagnarna hastigt kom nedför gatan. I detta åkdon satt en ung, blond dam, klädd i blått. Den unge mannen stirrade på henne ett ögonblick, därefter klarnade hela hans ansikte, och svängande hatten i luften, som en pojke, skyndade han hastigt fram för att möta henne.

— Å, Laurie! Är det verkligen ni? Jag trodde, att ni aldrig skulle komma! utropade Amy, i det hon släppte tömmarna och räckte honom bägge händerna, till stor förargelse för en fransk mamma, som påskyndade sina döttrars steg, på det de icke skulle bliva demoraliserade utav att se det fria sättet hos dessa »galna engelskor».