— Jag blev uppehållen på vägen, men jag hade ju lovat att tillbringa julen med er, och här är jag nu.
— Hur mår er farfar? När kom ni? Var bor ni?
— Farfar mår bra, jag kom i går kväll och bor på Chavrain. Jag var uppe i ert hotell; men ni voro alla utgångna.
— Mon Dieu! Jag har så mycket att säga er, men jag vet inte, vad jag skall börja med. Stig upp i vagnen, så kunna vi tala bäst vi behaga, jag ämnar mig just ut att åka och längtade efter sällskap, ty Florence sparar sig för kvällen.
— Vad skall det då bli — bal?
— En julbjudning i vårt hotell. Det bor en mängd amerikanare där, och de hålla tillställningen dagen till ära. Ni följer naturligtvis med oss? Tant skall bli så förtjust.
— Tack! Vart fara vi nu? frågade Laurie, i det han med korslagda armar lutade sig tillbaka i vagnen, vilket högeligen behagade Amy, som tyckte bäst om att få köra, emedan hennes parasollpiska och de blå tömmarna över de vita ponnyryggarna skänkte henne en ofantlig tillfredsställelse.
— Jag skall först fara till bankiren och höra efter brev och sedan till Berget. Utsikten är så vacker, och jag tycker om att mata påfåglarna. Har ni varit där någon gång?
— Ja, ofta, för några år sedan, men jag vill gärna se det omigen.
— Berätta mig nu någonting om er. Det sista, jag hörde om er, var genom er farfar, som skrev att han väntade er från Berlin.
— Ja, jag var där en månad och reste sedan till honom i Paris, där han bosatt sig för vintern. Han har vänner där och mycket som roar honom, och jag kommer och far när jag vill, och vi ha det utmärkt trevligt.
— Ja, ni hade det riktigt angenämt ställt, sade Amy, som saknade någonting i Lauries sätt, fastän hon icke kunde säga, vad det var.
— Ja, ser ni, farfar avskyr att resa, och jag avskyr att hålla mig stilla, och därför följer var och en av oss
